Texten är INTE om mig...

Jag var glad en gång, men detta var längesen. Några år sedan.
Då allt var så perfekt, då man sa att alla man har nära sig var dem man litade på.
Men då var man ung och dum. Som man blev äldre insåg man saker. Man insåg att dem man har nära inte kommer finnas där för en livet ut. Och för någon som var så säker på att det inte var så, och fick inse detta, fick det svårt att gå vidare. Jag har alltid varit 3-4 år mognare än min generation, vilket jag är än idag. Det är därför folk aldrig hänger med när jag förklarar något och säger att jag inte vet något om livet. Tvärt om, orkar jag inte diskutera om vad jag vet och inte vet. För det kan jag bara prata med en äldre om. Någon som verkligen förstår. Och sen mognar killar 2 år senare än vad tjejer gör, vilket gör mig 6 år äldre än killen i min riktiga ålder.

Nu letar jag lycka på annat håll, håller mig nära dem som verkligen gör mig glada.
Nu ska jag berätta vad som verkligen hände.
Jag blev kär, och visst låter det gay? Alla killar tänker att kärlek inte finns, eller ja många killar gör det.
Och dem som har varit kära kommer inte säga det, för så funkar killar.
En lite hake finns det vad det gäller killar.
Dem har alltid någon dem vill imponera på, och därför kommer dem glömma sin tjej för att imponera på sina kompisar eller liknande.
Men i alla fall, jag hittade en som inte var sån. En som verkligen gav allt för mig.
Och tänk er en kärlek som verkligen ingen kunde bryta.
Varje morgon vaknade jag med hans bild i huvudet, och la mig och somna genom att läsa hans godnatt sms tyst för mig själv med ett leende på läpparna.
Han var så perfekt för mig, på alla sätt. Han var den mogna typen. Den som visste innebörden av kärlek.
Jag kan lova er att han inte ena ville höra av mening som att "vara ifrån varandra" och vi bråkade aldrig.
Visst säger man att bråk gör relationer starkare, men vi hade inget sånt. Vår relation blev ändå starkare och starkare för varje dag. Vi trodde inte det fanns något som kunde bryta denna relation. Vi trodde verkligen vi kunde klara allt.

Vi träffades för längesedan i stan, jag tror jag föll direkt för inte långt efter träffades vi och klickade direkt.
Han hörde av sig varje dag, och förklarade för mig att han verkligen trodde jag var den rätta.
Jag själv tänkte inget annat. Det kanske låter som överdrift, men jag hade honom i huvudet varje minut.
Och jag ljuger inte när jag säger att jag log bara någon sa hans namn, eller om jag såg hans namn på mobildisplayen.
Han kom alltid med massa överraskningar, var romantisk och hittade på roliga saker hela tiden.
Han var påhittig, och hade humor på ett charmigt sätt.
Det var sjukt hur bra vi var för varann.. alla hans sidor matchade mina sidor, som ett pussel.
Alltså passade personligheterna, vi brydde oss om varann mer än nödvändigt och allt var perfekt.



Förrutom en sak... Dagarna gick, och det var utan tvekan bästa tiden i mitt liv.
Jag hade sån känsla om dagarna då insidan brann, alltså som en glöd inom mig som fick mig till att vela fortsätta framåt och vara positiv för framtiden. Hans leende sa till mig "Jag kommer älska dig för alltid" och hans beroring sa "Allt kommer bli bra." Hans ögon gav en säker blick där han var övertygad om att han aldrig skulle släppa mig. Ögonen sa att detta kommer vara. Medan hans mun sa "Du är så vacker". Hans kroppsspråk sa så mycket mer än vad han kunde uttrycka. Och han brukade säga det också.. "jag kan inte förklara mina känslor" då jag alltid svarade "Du behöver inte, för jag känner det, jag kan se det, du behöver inte säga det för att bevisa det."




Efter ett halvår av vårt förhållande var lyckan större än någonsin, för inga känslor dog ut. Utan dem växte.
Men jag tyckte det var dags att ta ett större steg. Jag ville träffa hans föräldrar. Vi kom inte från samma land, men han hade samma religion som mig och var också från balkan. Men det var något han döljde.
Han sa alltid att han inte hade det bra ställt hemma och att "vi skiter i det". Men jag var envis.
Så han gick med på det.

Väl framme märkte jag att han blev nervös...  Jag gick in, det var inte som andra hem. Det fanns inget "lyster" utan det var ganska dystert och rökigt där inne. Helt knäpp tyst. Hans pappa satt i soffan, vände sig mot mig, och vände tillbaka blicken utan ett ljud. "Hälsa " sa min kille då till sin pappa. Med ett leende gick jag fram, skakade handen och presenterade mig. Jag försökte charma pappan lite genom att ställa frågor och förklara att jag är glad att äntligen få träffa dem. Jag tror faktiskt att han tyckte om mig lite för han fick ett lite tillbakadraget leende i sitt ansikte.
Då jag vände mig mot min kille såg jag att han var chockad, som att han sett något han aldrig sett förut.

Hans mamma satt i köket och rökte, med tillruffsat hår och kladdig av smink i ansiktet. Hon utbrast "hej" och fortsatte röka. Jag gick fram igen och skakade hand, och hon försökte låta bli att kolla på mig. Då min kille sa "kom vi går".

När vi gick därifrån var han helt tyst. Han kollade ner. Hade aldrig sett honom så ledsen förut. Kände inte igen hans ansikte utan leendet. Det var inte detsamma. "Jag vill inte du ska ha fördomar, jag har inte världens bästa familj och jag har det inte bra ställt och jag..." så avbröt jag honom och sa "och? var är det med dig, ta det lugnt dem var trevliga. Inga ledsna miner nu här va :)" och han gav mig svaret "Du ska veta att jag alltid sett ut såhär innan jag träffade dig, hade inget leende på läpparna tills dess, utan dig var jag såhär. Dygnet runt. Du är så speciell, du är unik. Till och med min pappa gillade dig, och tro mig han är inte lätt att charma. Jag vet jag inte förtjänar dig men lämna mig inte för detta." Det som var så konstigt med detta var att jag tänkte samma, att JAG inte förtjänar HONOM. Jag har alltid också funderat på hur en så snygg kille blev såhär känslig. Men visst blir man det om man inte har någon annan att ge kärlek till, och när han aldrig fått känna kärlek. Då blir man beroende när man väl får den utav någon. Jag hade kärlek så det räckte för hela jorden, men gav allt till honom. Vilket var enormt mycket.
"Lämna dig för detta? Hade jag aldrig i livet gjort" sa jag.


Nu bor jag i ett annat land. Mina föräldrar flyttade med mig. Inte för att jobba, inte för att vi hade det dåligt ekonomiskt ställt, inte för att flytta närmare vår släkt, och inte heller för att det fanns bättre utbildning här, utan för att få bort mig från den släkten. Hans släkt var känd bland balkaner tydligen. Och tydligen fanns där ett rykte om vad det var dem höll på med. Min kille var inte som dem, det försökte jag förklara. Men dem lyssnade inte. Dem ville inte höra. Han ska va från samma land punkt slut. Jag tror min personlighet dog när vi flyttade. Mitt hjärta och själ förlorade sin glans. Jag kunde inte rymma, det var uteslutet. Jag kunde inte träffa honom heller, trots att han stod utanför min port i flera timmar om dagen i väntan på att jag ska komma ner. Dem tog ifrån min mobil, men när dem stack till jobbet och jag till skolan visste dem att jag skulle träffa honom innan eller efter. Från att ha varit världens gladaste par, till at vara förstörda varje gång vi träffades, för vi visste att detta skulle ta slut. Utan vår vilja.

Nu kunde jag tänka klart. Och jag bodde i ett annat land, och tro mig jag kunde fortfarande inte hitta ett enda fel med honom. Kunde inte se klart varför man hade separerat oss såhär. För med min mogna hjärna kunde jag fortfarande inte inse. Var det kanske något man insåg om några år? Eller var det som jag tidigare hade sagt att man blir blind av kärlek? Då man är ung och dum? Detta kunde jag inte ta fel på. Men jag visste från innan att hur säker man än är, så kanske saken inte är säker. Vet inte hur jag ska förklara på ett bättre sätt än att det säkra inte behöver vara sant. Mina föräldrar hade inte planer på att flytta tillbaka, och min kille kunde inte få tag på mig.

Jag fick höra från långa håll att han samlar pengar för att kunna komma hit. Jag menar han visste land och stad jag skulle flytta till. Och jag litar på honom. Jag litar på att han en dag kommer komma tillbaka och kämpa för mig. Att han kommer göra vad som krävs för att det ska bli "vi" livet ut. Tvekar inte ens. Men nu har det gått två år..
jag undrar hur han har det. Jag undrar hur han överlever och vad han gör,
och jag undrar om han tänker på mig...så som jag gör, varje minut.