Satt och snackade med mina tjejer Katarina & Martina innan jag skulle hem till Linköping.

Vetifan, folk klagar på att jag inte bloggar som jag ska? Haha ja det kan stämma.

You can't always have what you want.

Vet inte varför ? Men har kommit i depp-period nu. Kanske pga matteböckerna? Brist på sömn kanske?

Yesyes det börjar närma sigg och jag börjar få ångest.
Varför? Jo för Helsingborg är MIN stad.
Där jag växt upp,
haft mina finaste stunder i livet,
där jag träffat och delat livet med dem finaste vännerna med,
staden där jag lämnar min familj och min älskade bror,
staden som erbjudit mig livet och allt jag önskat mig,
staden jag vet allt om, varenda meter och allt som finns här,
staden jag inte vill lämna men måste,
staden som bara blir en stad fylld med minnen...

Ey jag borde inte skriva sånt får rysningar och blir deprimerad o gråter.
Ser ljust på framtiden och ett liv nära huvudstaden, ett liv i en helt ny stad.

HBG & människorna i den kommer jag aldrigg glömma ♥

Tänkte på det idag. Det som egentligen menas är att om man inte säger sanningen till en person kommer den inte veta ngt och heller inte vara sårad. Men sen tänkte jag; Samma sak gäller nog när man saknar något. Det man aldrig upplevt kan man ju inte sakna eller hur?

När man väl upplevt kärleken kommer man aldrig undan. Okej sen finns det folk som inte tror på kärleken men egetntligen är det bara för dem aldrig fått uppleva det. Jag själv saknar det som fan.
Det är väl klart man saknar någon att hålla i hand, smsa med, få råd från, mysa kolla film med, gå ut o äta med, dela din vardag med och skoja med.. Men sen är det en del som jag tycker är viktigare och anledning till varför jag varit singel. Förrutom allt det jag nämnde ska han vara lika sjuk som mig, vara spontan, inte trycka ner en utan lyfta en, älska en då man är som värst, inte översvartsjuk, vara full med fantasi och det viktigaste av allt läsa av tystnaden. Då han kan göra det - då är han den rätta.

Att läsa av tystnaden är först och främst att det inte en "pinsam tystnad" då e det likabra att bryta kontakt direkt sånna "pinsamma tystnader" ska inte finnas. Och när tystnaden talar ska han veta; Hon är ledsen, hon är glad, hon vill jag ska hålla om henne, det är något som stör henne osv. Tro det eller ej har träffat folk som kan läsa av den tystnaden men dock bara vänner. När en kille säger "Jag ser på dig att du är ledsen" då du försökt dölja det håll hårt i honom för det är guldvärt.

Ibland önskar man att man aldrig upplevt kärleken faktiskt för man går ständigt runt och tänker på vad som kunnat vara. Jag ser vänner som aldrig upplevt kärleken eller ja upplevt att bli sårade. Dem har en helt annat sorts leende, dem har inte blivit ärrade.. än..

Det är HELT sjukt. Saajk, hur snabbt man kan få känslor för en person. Sist det hände mig var 4 år sedan, så jag har glömt det. Nu inser jag, man är inte psykopat för man faller för någon efter 1-2 dagar, utan bara man hör det "klick-ljudet" vet man - denna kille kan jag falla för. Det är det livsfarliga, jag har blivit utsatt för det nu. Alltid jag som varit på den andra sidan av dethär klickljudet, jag som slutar med att vara den som kommer undan HEL. Men nu, nu är det jag som utsätts för det livsfarliga, måste klippa banden medan jag fortfarande är frisk i psyket.

Jag har som sagt blivit utsatt många gånget för att mina närmsta vänner lämnar mig för sin partner - därför jag har dem äkta kvar som inte gör det. Och jag inser inte hur BLIND man egentligen blir av att hitta någon som du faller för. Du blir rent av blind, tänker inte på samma saker som alla andra runt om. Jag har varit med om dethär för många gånger för att själv göra det - men var redan på väg.. tills jag stannade upp och insåg "Aahhaa, det är såhär det går till när man sakta men säkert säras från sina närmsta - för någon man har HELT andra sorters känslor för"


It's simple believe in those who SHOWS it! ;)

Vet att alla inte alltid älskar LÄSA bloggar, utan man bara bläddrar igenom bilderna läser kommentarer sen var det det men jag funderar på att skriva lite idag faktiskt, för min egen skull.

Allt som händer en i livet händer av en anledning, allt som hänt en har format dig till den du är. Om det så är en kille/kompis som sårat en. I början är man alltid naiv och litar på folk hursomhälst - det är då man blir mest chockad när personen du litade på sårar dig. Man tycker också att dem som uppmanar en "Lita bara på dig själv" låter som negativt folk som inte har vänner eller ngt sånt. Men jag ska säga er det är dem inte alls, utan tvärtom. Dem kan leva livet med all sin tillit på en person - sig själv. Dem har vänner för dem sårar inte någon - dem VET hur det känns att bli sårade. Jag är en av dem nu, jag säger inte till folk att dem inte ska lita på andra, för jag faktiskt hittat vänner som jag kan lita på. Inte för att dem sagt det utan för dem har BEVISAT det.

Trots att jag vet allt detta kan man inte undgå att inte bli sårad - alla är vi mänskliga och börjar älska en person som sedan sårar en. Nyligen hände det mig också jag förlorade en vän jag hade mycket mycket nära hjärtat, det var nästan lite väntat också därför visste jag hur jag skulle handskas med det. Dock har jag märkt att killar inte har en chans hos mig, inte medvetet utan jag kommer aldrig nära dem av olika anledningar, och nr ett är att jag inte vill bli sårad därför har min "mänskliga sida" att älska någon dämpats. Jag älskar inte folk hursomhälst heller det tar lång tid, "kärlek" är ett ord för mig som jag dränkt. När jag märker ja börjar bli kär tar jag STORT avstånd. Så ska det inte vara, man ska inte vara så försiktig. Hur ska du annars lära dig rätt och fel? Hur ska du annars få erfarenheter och senare använda detta för att veta hur du ska göra? Måste släppa taget om det där, visst kille kan jag ha men frågan är om mitt förflutna låter mig släppa loss och få känslor för den killen. Vad är ett förhållande utan känslor? Hur ska man bli kär utan kärlek?

Och så är det. Har aldrig haft sånhär ångest i HELA MITT LIV -.- När jag lyssnar på låtar som påminner om studenten blir jag spyfärdig HAHAHA för jagg hade så jävla kul och det händer bara EN ENDA gång..

Detta är vadjag fick av min lärare... KUNDE INTE SAGT DET BÄTTRE SJÄLV hahaha


Och detta fick mig till att släppa tårar :( Så fint skrivet ! Och ja jag bryr mig inte riktit att ni inte förstår :P bloggar för min egen skull också (A) ni som kan bosniska har lite fördel :D HAHAH


Loooooooooove ♥

Jag vet inte hur jag ska ställa mig i den frågan. När mina tjejkompisar gör slut med sin kille säger dem "Det känns myckeet bättre att ha honom där, o veta hur han har det för man undrar alltid".
MEn grejen är den, att man börjar bry sig för mycket än vad man borde. Man ska alltid försöka hålla kontakten, men inte vara mer än "Hej-hur-är-det-vänner". Det är risk att man inte går vidare då. Sen beror allt också på hur ditt ex är. Är det ett svin som håller kontakten för att göra dig svartsjuk, så är det klart att man inte ska ha kontakt med den. Men är den någon som insett sitt misstag men ACCEPTERAR att man inte kan bli tsm igen, så ska man ha kvar den, kanske inte bästa vänner men ändå nära, man har ändå varit helan och halvan med denna person.

Och om ditt ex bryter kontakten finns det två alternativ till varför: Sårad och klarar inte av att se dig eller hatar dig och bryr sig inte om dej. :) Så lätt är det. Jag ska inte ta för mtk egna exempel det e ganska personligt, men jag är vän med mitt ena ex som faktiskt är riktigt godhjärtad och rolig som person, inte så att man blir tsm igen men man har kommit över det. Mitt andra ex har jag inte kontakt med, ganska synd för vi faktiskt varit vänner i flera år såklart vill man prata om det efteråt. Men det finns inget man kan tvinga fram.

Jag är faktiskt heller inte en tjej som har en kille hur som helst, utan är ute efter långa förhållanden därför är man också ganska petig med det, man måste hitta någon som man vet man kommer kunna komma överens med när man gör slut också alltså någon som e mogen och som bryr sig om dig och tänker på dig och hur DU har det när ni gjort slut - om du e ledsen sårad och nere. Det är annars svårt att komma över. Såklart är det inte HAN som ska trösta dig haha men bara tanken att han bryr sig om dej ger tröst och att ni pratar ut om VARFÖR ni gjorde slut och att det verkligen inte går att fortsätta vara tsm. Det är då man kommer över det lättast, och såklart om han visar sig vara ett svin till slut - sånna kommer man över hyffsat snabbt.

Jag har suttit och tänkt flera gånger. Alltså det e helt fucking sjukt hur man kan vara så nära med sina vänner som jag är just nu. Jag ser dem verkligen som systrar. Snart ska mitt liv få en vändning; jag ska börja plugga i en annan stad. Jag kommer flytta hemifrån och lämna mina föräldrar min bror och mina vänner. För att starta om. Jag vet inte om jag kommer trivas, men det tror jag nog, för jag är mångsidig och det finns inte mycket som inte passar mig. Men att lämna personerna man älskar kommer vara det svåraste jag någonsin gjort.

Jag satt och snackade med Derya och kunde inte sluta gråta. Jag har det verkligen bra nu, men som jag sa i förra inlägget jag är positiv för förändringar och tänker inte sitta här och låta mitt liv passera för att jag känner mig bekväm. Jag måste göra detta. Det låter som att jag ska flytta till kiruna och aldrig träffa ngn mer, men det känns så. För jag vet jag kmr träffa dem 2 gånger i månaden max, vilket är skillnad till nu där jag träffar mina vänner regelbundet flera gånger i veckan. Så många skratt man haft tillsammans här i HBG och hur van man blivit att ha dem där.

AHHA älskar denna bilden för jag ser så uttråkad ut o martina - som vanligt sjuk i huvet AHAHHA

OCh denna HAHAHAHA så insane.

Shit kan inte fatta; Jag ska kanske skiljas från min andra halva Derya. Bara jag tänker på det får jag rysningar. Från att träffas VARJE dag till någon gång i månaden. Jag kommer kanske inte ens klara av det. Kommer fucking ringa henne varje dag, skiter i ; och även min soulmate Martina. Vet inte vad fan jag ska göra. Jag dör dör dör av hur ont det gör !

Det är något jag själv lärt mig. Istället för att sitta och försöka fixa något som du inte trivs med, så får du lära dig trivas med det. Alla människor har komplex, kanske inte så konstigt vissa tkr dem e för korta, för långa, vill ha annorlunda näsa, annorlunda kinder ögon eller läppar vad vet jag. Men istället för att sitta o titta sig i spegeln ska man sitta o tänka att man är den man är. Så är det.
Sen ska man inte använda detta som ursäkt heller om man tex gått upp i vikt eller gått ner i vikt. Klart om man kan fixa det så ska man göra sitt bästa för att trivas med sig själv.
Men har man mindre komplex växer självförtroendet och man växer som person.

Som tjej är det oftast så att man får ångest om man klippt håret, ska ta ett stort beslut eller köpa en överdyr klänning. Men som sagt, man får chansa och sen göra det bästa utav det. Blir håret fel är det bara till att lära sig leva med det tills deet växt ut igen. Inte fan ska man sitta hemma och klippa sina toppar själv för att man e feg för hur det kmr bli. Jag är en impuls människa och gör allt impulsivt och vågar. Jag tycker man borde vara det, för man får mer utav livet. Nog kul att sitta hemma och följa ett fucking schema och inte våga sig ut på utmaningar.

Jag har lärt mig en hel del om mig själv; vad jag vill, hur jag tar mig ut ur situationer, hur jag vill ha allt och hur jag är som person. Ibland kan det vara bra att ba sitta hemma och tänka igenom grejer. Det kanske låter löjligt men det e bra att känna sig själv. Det är bra att veta hur man är, och även lära känna andra mer än ytligt. Jag har t ex umgåtts en hel del med killar som kunnat vara bättre vänner en tjejer i många situationer, och har dessutom bra kontakt med min bror. Jag vet därför både hur tjejer & killar fungerar, det är bra att kunna. Kanske borde jag bli psykolog? HAHA Men hatar folk som inte är djupa. Och oftast är det så att folk som inte är djupa känner inte sig själva, dem kan inte uttrycka vad dem tycker - för dem på riktigt inte vet vad dem tycker.

Idag var det så... att jag berättade för mitt hjärta att jag skulle flytta till gbg för att plugga - ifall jag kommer in.
Hon börjar storböla och säger att jag lämnar henne - vilket leder till att jag också blir helt tårögd och kramar mitt hjärta !

Hon var helt deppig hela dagen, och jag med. Klart jag inte vill lämna henne här i hbg, men jag har inget val. Mitt liv i hbg är över. Har inget mer att göra här - ska följa mina mål och mina drömmar. Jag sa till henne att jag alltid kommer älska henne och att vi kommer va vänner tills den dagen vi dör, och det har jag lovat henne !

Jag har världens bästa vänner, jag lovar. Jag kan inte ens tänka mig att någon kan vara mer perfekt vän än dem jag har. Jag kommer såklart att komma hit o hälsa på min familj, min bror och såklart alla vänner man lämnar här.

HAHAH var tvungen...

Men jag önskar jag kunde förklara mina känslor, det går helt enkelt inte.
Mitt liv har tagit en sån vändning. Att gå från att va en tjej, som bor med sina föräldrar i en fyra pluggar natur, hänger rundor på mezo och festar på tivoli - ska jag nu bli självständig och bo själv & plugga. Det är helt sjukt så mkt jag varit med med mina tjejer och jag lovar INGEN på denna jord har någonsin gjort mig så känslig som mina tjejer. Bara jag tänker på vår starka vänskap blir jag tårögd. Vill verkligen att ingenting ska förstöra vår starka vänskap. Och jag säger det från hjärtat när jag säger; Jag älskar er.

Mina känslor bara bubblar upp. Och martina om du någonsin ens tänker att jag kommer glömma dig, så fucking slår jag dig. För du är en av dem viktigaste personerna i mitt liv. ♥ Du e mitt hjärta

Texten är INTE om mig...

Jag var glad en gång, men detta var längesen. Några år sedan.
Då allt var så perfekt, då man sa att alla man har nära sig var dem man litade på.
Men då var man ung och dum. Som man blev äldre insåg man saker. Man insåg att dem man har nära inte kommer finnas där för en livet ut. Och för någon som var så säker på att det inte var så, och fick inse detta, fick det svårt att gå vidare. Jag har alltid varit 3-4 år mognare än min generation, vilket jag är än idag. Det är därför folk aldrig hänger med när jag förklarar något och säger att jag inte vet något om livet. Tvärt om, orkar jag inte diskutera om vad jag vet och inte vet. För det kan jag bara prata med en äldre om. Någon som verkligen förstår. Och sen mognar killar 2 år senare än vad tjejer gör, vilket gör mig 6 år äldre än killen i min riktiga ålder.

Nu letar jag lycka på annat håll, håller mig nära dem som verkligen gör mig glada.
Nu ska jag berätta vad som verkligen hände.
Jag blev kär, och visst låter det gay? Alla killar tänker att kärlek inte finns, eller ja många killar gör det.
Och dem som har varit kära kommer inte säga det, för så funkar killar.
En lite hake finns det vad det gäller killar.
Dem har alltid någon dem vill imponera på, och därför kommer dem glömma sin tjej för att imponera på sina kompisar eller liknande.
Men i alla fall, jag hittade en som inte var sån. En som verkligen gav allt för mig.
Och tänk er en kärlek som verkligen ingen kunde bryta.
Varje morgon vaknade jag med hans bild i huvudet, och la mig och somna genom att läsa hans godnatt sms tyst för mig själv med ett leende på läpparna.
Han var så perfekt för mig, på alla sätt. Han var den mogna typen. Den som visste innebörden av kärlek.
Jag kan lova er att han inte ena ville höra av mening som att "vara ifrån varandra" och vi bråkade aldrig.
Visst säger man att bråk gör relationer starkare, men vi hade inget sånt. Vår relation blev ändå starkare och starkare för varje dag. Vi trodde inte det fanns något som kunde bryta denna relation. Vi trodde verkligen vi kunde klara allt.

Vi träffades för längesedan i stan, jag tror jag föll direkt för inte långt efter träffades vi och klickade direkt.
Han hörde av sig varje dag, och förklarade för mig att han verkligen trodde jag var den rätta.
Jag själv tänkte inget annat. Det kanske låter som överdrift, men jag hade honom i huvudet varje minut.
Och jag ljuger inte när jag säger att jag log bara någon sa hans namn, eller om jag såg hans namn på mobildisplayen.
Han kom alltid med massa överraskningar, var romantisk och hittade på roliga saker hela tiden.
Han var påhittig, och hade humor på ett charmigt sätt.
Det var sjukt hur bra vi var för varann.. alla hans sidor matchade mina sidor, som ett pussel.
Alltså passade personligheterna, vi brydde oss om varann mer än nödvändigt och allt var perfekt.



Förrutom en sak... Dagarna gick, och det var utan tvekan bästa tiden i mitt liv.
Jag hade sån känsla om dagarna då insidan brann, alltså som en glöd inom mig som fick mig till att vela fortsätta framåt och vara positiv för framtiden. Hans leende sa till mig "Jag kommer älska dig för alltid" och hans beroring sa "Allt kommer bli bra." Hans ögon gav en säker blick där han var övertygad om att han aldrig skulle släppa mig. Ögonen sa att detta kommer vara. Medan hans mun sa "Du är så vacker". Hans kroppsspråk sa så mycket mer än vad han kunde uttrycka. Och han brukade säga det också.. "jag kan inte förklara mina känslor" då jag alltid svarade "Du behöver inte, för jag känner det, jag kan se det, du behöver inte säga det för att bevisa det."




Efter ett halvår av vårt förhållande var lyckan större än någonsin, för inga känslor dog ut. Utan dem växte.
Men jag tyckte det var dags att ta ett större steg. Jag ville träffa hans föräldrar. Vi kom inte från samma land, men han hade samma religion som mig och var också från balkan. Men det var något han döljde.
Han sa alltid att han inte hade det bra ställt hemma och att "vi skiter i det". Men jag var envis.
Så han gick med på det.

Väl framme märkte jag att han blev nervös...  Jag gick in, det var inte som andra hem. Det fanns inget "lyster" utan det var ganska dystert och rökigt där inne. Helt knäpp tyst. Hans pappa satt i soffan, vände sig mot mig, och vände tillbaka blicken utan ett ljud. "Hälsa " sa min kille då till sin pappa. Med ett leende gick jag fram, skakade handen och presenterade mig. Jag försökte charma pappan lite genom att ställa frågor och förklara att jag är glad att äntligen få träffa dem. Jag tror faktiskt att han tyckte om mig lite för han fick ett lite tillbakadraget leende i sitt ansikte.
Då jag vände mig mot min kille såg jag att han var chockad, som att han sett något han aldrig sett förut.

Hans mamma satt i köket och rökte, med tillruffsat hår och kladdig av smink i ansiktet. Hon utbrast "hej" och fortsatte röka. Jag gick fram igen och skakade hand, och hon försökte låta bli att kolla på mig. Då min kille sa "kom vi går".

När vi gick därifrån var han helt tyst. Han kollade ner. Hade aldrig sett honom så ledsen förut. Kände inte igen hans ansikte utan leendet. Det var inte detsamma. "Jag vill inte du ska ha fördomar, jag har inte världens bästa familj och jag har det inte bra ställt och jag..." så avbröt jag honom och sa "och? var är det med dig, ta det lugnt dem var trevliga. Inga ledsna miner nu här va :)" och han gav mig svaret "Du ska veta att jag alltid sett ut såhär innan jag träffade dig, hade inget leende på läpparna tills dess, utan dig var jag såhär. Dygnet runt. Du är så speciell, du är unik. Till och med min pappa gillade dig, och tro mig han är inte lätt att charma. Jag vet jag inte förtjänar dig men lämna mig inte för detta." Det som var så konstigt med detta var att jag tänkte samma, att JAG inte förtjänar HONOM. Jag har alltid också funderat på hur en så snygg kille blev såhär känslig. Men visst blir man det om man inte har någon annan att ge kärlek till, och när han aldrig fått känna kärlek. Då blir man beroende när man väl får den utav någon. Jag hade kärlek så det räckte för hela jorden, men gav allt till honom. Vilket var enormt mycket.
"Lämna dig för detta? Hade jag aldrig i livet gjort" sa jag.


Nu bor jag i ett annat land. Mina föräldrar flyttade med mig. Inte för att jobba, inte för att vi hade det dåligt ekonomiskt ställt, inte för att flytta närmare vår släkt, och inte heller för att det fanns bättre utbildning här, utan för att få bort mig från den släkten. Hans släkt var känd bland balkaner tydligen. Och tydligen fanns där ett rykte om vad det var dem höll på med. Min kille var inte som dem, det försökte jag förklara. Men dem lyssnade inte. Dem ville inte höra. Han ska va från samma land punkt slut. Jag tror min personlighet dog när vi flyttade. Mitt hjärta och själ förlorade sin glans. Jag kunde inte rymma, det var uteslutet. Jag kunde inte träffa honom heller, trots att han stod utanför min port i flera timmar om dagen i väntan på att jag ska komma ner. Dem tog ifrån min mobil, men när dem stack till jobbet och jag till skolan visste dem att jag skulle träffa honom innan eller efter. Från att ha varit världens gladaste par, till at vara förstörda varje gång vi träffades, för vi visste att detta skulle ta slut. Utan vår vilja.

Nu kunde jag tänka klart. Och jag bodde i ett annat land, och tro mig jag kunde fortfarande inte hitta ett enda fel med honom. Kunde inte se klart varför man hade separerat oss såhär. För med min mogna hjärna kunde jag fortfarande inte inse. Var det kanske något man insåg om några år? Eller var det som jag tidigare hade sagt att man blir blind av kärlek? Då man är ung och dum? Detta kunde jag inte ta fel på. Men jag visste från innan att hur säker man än är, så kanske saken inte är säker. Vet inte hur jag ska förklara på ett bättre sätt än att det säkra inte behöver vara sant. Mina föräldrar hade inte planer på att flytta tillbaka, och min kille kunde inte få tag på mig.

Jag fick höra från långa håll att han samlar pengar för att kunna komma hit. Jag menar han visste land och stad jag skulle flytta till. Och jag litar på honom. Jag litar på att han en dag kommer komma tillbaka och kämpa för mig. Att han kommer göra vad som krävs för att det ska bli "vi" livet ut. Tvekar inte ens. Men nu har det gått två år..
jag undrar hur han har det. Jag undrar hur han överlever och vad han gör,
och jag undrar om han tänker på mig...så som jag gör, varje minut.

Du hade rätt. Efter ett drygt halvår insåg jag. Inte ofta jag inte har rätt.. men nu hade jag så jävla fel.
För varje dag som går tänker jag wtf var mitt fucking problem, I'm not fucking perfect either. Stakverla. Hur många gånger ska jag göra samma misstag? Hur många fucking gånger? Vette fan vad det beror på? Jag tror jag knuffar undan dem som börjar närma sig mitt hjärta för att jag är rädd att dem kommer ta för stor plats sen bara försvinna?
Vet inte om det e så, det e bara en teori...

"Du kommer inte inse sen, eller när allt detta är över, utan när du inser vilka svin det finns"

Vi sitter i kafeterian, Saudin känner mina händer (dem va kalla)
Jag: - Känner du :(
Saudin: - Kalla händer, varmt hjärta. Så är det..

AAAAAAW :D  första gången någon "påstår" det :)

Och idag när jag satt på bussen och inte hade ngt att göra tänkte jag; jag har internet på mobilen ju -.-
Så tänkte jag men wtf, vad fan ska jag gå in på?
SÅ KOM JAG PÅ MIN FAVOSIDA :D "Horoscope compability" (horoskop-matchning)
Vem matchar mig bäst?

Who will ever understand the mysterious Piscean personality better than another Piscean? The emotional and sensitive energies that you both bring to this relationship will create a downpour of loving rapture and ecstasy. If the two of you can get properly organised, you’ll be able to balance being practical with being mystical.

http://www.astrology.com.au/compatibility/index.asp



Jag har också tänkt, svf jag inte hittar ngn som matchar mig.. finns ingen som är så djup som mig. Alla tänker du "skit i det djupa arnela" men jag vet verkligen hur folk fungerar. Jag tror jag vet allt folks svar på altl, jag vet exakt vem som reagerar hur i vilka sitationer. Jag vet vad man värdesätter, vad som är rätt o fel. Alla är mänskliga och gör fel. Men

Two wrongs don't make it right

När en gör fel, blir man oftast likadan tillbaka, har ni någonsin tänkt "OM HAN/HON ÄR SÅN SKA JAG VA LIKADAN" men innerst inne vet ni att ni inte vill va sånna, ni vill göra det rätt. Det blir inte rätt för man är likadan tillbaka. JA jag smutskastar alla sånna uttryck nu som "Behandla som du själv vill bli behandlad" för någon måste börja va godhjärtad. Och visst va äcklig mot mig vsg men förvänta mig inte jag ska va ängel hela jävla tiden då? Har man tålamod med folk så matchar man med alla.

Sen vem är den rätta att va med? Folk har såååå knäckt mig, men NOW I'M IMMORTAL :) så är det.. beredd på allt.
Man säger "HAN/HON ÄR ÄKTA" men till slut, om det så är efter 50 år eller några månader, blir man besviken.

Vet ni när man vet att man inte kommer bli sårad? När den andra lever för DIG, när den andra människan sätter DIG före sig själv.. "I love u more than I love myself" DÅ vet man.. men hur bevisas det? Tiden gör sitt ;) Actions speaks louder than words.. Det är vetenskapligt bevisat " Finns inget djur på denna värld som är så självisk som människan " men hittar du undantagen, alltså dem som inser att världen är ingen plats att leva om man lever själv, så ska du hålla fast vid dem.

Har också hittat mina bästa vägar att "komma över" folk.. om ni behöver råd vet ni vem ni ska vända er till.
bästa tipset är att intala sig själv det man vill ska va sanning, och lura sig själv. Den svåraste människan att lura är SIG SJÄLV men har man gjort det hela sitt liv blir man till slut duktig på det ;)

Hatar att hbg e fucking snitch-stad gossip-stad.. det stör mig så fucking mycket. Dem flesta städer i Skåne är det dessutom.
VARFÖR HAR TJEJER SÅ FUCKING LITE LIV? Sen undrar folk varför jag umgås mycket med killar.. ÄR DE FUCKING KONSTIGT????????? Dem enda tjejerna jag känner som inte snackar om andra är mina närmaste tjejkompisar, och jag har valt att ha dem där JUST pga att dem inte ger mig huvudvärk av allt SKITSNACK. VAD FAN ÄR FOLKS FUCKING PROBLEM?? BRIST PÅ SAMTALSÄMNEN KANSKE?????

Det jag mest hatar att snacka om är ANDRAS LIV, för JAG SKITER I VÄL FAN I DEM? snälla har mitt eget liv som jag är nöjd över behöver inte vara fucking avundsjuk på andra och snacka om dem. Sen om jag vet något om något är inte det första jag tar tag i en fucking mobiltelefon och ringer första på listan, som vissa fucking andra. Snällaaaaaaaa LÄGG NER.. killar är så fucking bra i den fronten, dem softar livet. Fyfan VAD TÖNTIGT om dem ba hade sagt "mannen han där killen han e riktig bög hatar honom", sen när han väl kommer dem ba TJENNA MANNEN :D och låtsas älska dem (för det är så tjejer gör)

Sen finns det dem som TAR ÅT SIG av vad andra tycker. Snälla om jag hör att folk snackar om mig om saker jag gör som dem tkr e roligt/pinsamt/bra/dåligt JAG SKITER I!!!! Blir inte påveerkad ens en fucking promille. Mitt liv mina val och tydligen DITT snack.

Vsg snacka om mig kommer inte ändra mig i vilket fall som hälst, kommer inte ens bete mig annorlunda mot dig förrutom att jag i min hjärna kommer se ner på dig och veta att du är den som snackar jag menar alla har sina åsikter men vill bara påpeka att det e så lågt att snacka om andra. Tycker jag ngt om dig säger jag det i DITT ANSIKTE.

Folk som tar åt sig av att någon säger dem är "pinsamma" är folk med lågt självförtroende. Palla ta åt sig, stenmobbade sen ändra sig och typ svettas av nervösitet och frågar andra om det verkligen är pinsamt -.- omg folk alltså orkar inte

Kan inte alla ba typ softa och inte snacka om alla? Alla sköter sitt eget ?
För dem som inte har ett liv, snackar om andras

"ha inte för höga förhoppningar arnela, för det är inte kul när man sedan blir besviken att det inte är som man tänkt sig"

sa en kompis till mig idag.
Det gör jag inte heller, jag har alltid förväntat mig det värsta men innerst inne är det klart att jag hoppas på det bästa. Jag har oftast lyckats. Men jag är trött på att försöka uppnå perfekt, alla kan ligga nära "perfekt" om man vill det. Jag har kämpat och jag har uppnått många bra saker, men jag är trött på att kämpa. Jag är trött på att vara perfekta tjejen, perfekta dottern, pefekta eleven, perfekta idrottaren, perfekta kompisen & perfekt i fucking allt. Det räcker. Från och med idag ska jag göra det som gör MIG lycklig. Och tänka liiiite mer på mig själv. Varenda dag står det i mitt horoskop:

You are so unselfish, Pisces, and it's okey to think about yourself, not only about others, you forget about what's best for you. Och det är såååå sant. Är så osjälvisk det bara går att bli. Men på sista tiden har ajg inte orkat. Som man brukar säga "Smile now, cry later". Vet inte riktigt om jag hade hållt med det för ett halvår sen, men nu känner jag att jag ska göra ngt kul av mitt liv, har tagit körkortet, ska fan göra ngt av mitt nyår, mina helger, min fria tid och utnyttja det till max !

Bloggen är en av dem bästa grejerna jag haft. När man ser tillbaka är jag nöjd över varenda liten detalj i mitt liv. Över alla roliga tider, plus att man kan inse vilka som är kvar av dina nära & kära. "Never look back in the past, never miss someone, there is a reason they are the past and not the future" Och så är det.

Man har haft bra tider med många, delat många saker som ingen fått reda på förrutom just den. Men JAG är en person som OAVSETT om man nu är vän eller främling, aldrig aldrig aldrig hade öppnat min käft om något någon sagt till mig i förtroende. För förtroende är en av dem starkaste sakerna på denna jord. ALLA relationer byggs på förtroende, varenda en. Utan förtroende till varandra är man varken vänner, tillsammans eller någon man älskar. Anledningen till varför JAG bryter kontakt med någon är för jag förlorat förtroendet till den människan. Det är alltid anledningen. Och då blir människorna "the past"

Är man inte en person man kan förlita sig på och ha förtrende till, så är man ingen...

Jag har lärt mig en hel del. Många bland oss är falska, 90% av dem falska vet inte ens om att dem är det.
Hur ska man själv då kunna veta att dem är det? Dem är din bästa vän ena dagen, andra dagen har dem hittat någon annan som passar dem bättre. JAG själv, har bytat vänner som strumpor. Inte för att jag valt det, utan för att dem valt det. Actions speaks louder than words. Dem vänner jag värdesatt är dem vänner som visat mig att jag faktiskt betyder enormt för dem. Varför ska jag slösa tid på vänner som inte slösar en sekund för mig?
Jag menar för martina, derya, mirela & sabina hade jag gått genom eld & vatten för om det behövs.

Men kick friendship around like a football, but it doesn't seem to crack. Women treat it like glass and it goes to pieces.

You fooled me once, than you've fooled me one time too much. Och så är det, händer det fler gånger än en så är det över, och så lätt gick vänskapen sönder. VARFÖR ska man sitta och tänka på "gamla tider" när det kommer nya tider? Varför ska man hålla kvar en vän som svikit dig, "för att man inte vill slänga bort det gamla?" SER INGEN MENING MED DET? Jag menar har ni någon gång frågar er själva "var det äkta, dem gamla tiderna?" eller "var hon/han en annan människa då?" eller så kan ni bara tänka "Vi hade kul ärligt från hjärtat, hon/han sket i vår vänskap, so what? Moving on"

HUR MYCKET har inte mina nuvarande vänner varit där för mig? Jag gör mitt bästa för att ge tillbaka minst lika mycket.. Jag håller hårt i vänskap som är värd kämpa för, jag pissar snett på den vänskapen som jag likabra kan slänga alla minnen och all framtid i skogen. Jag orkar heller inte sån vänskap där man jämnt bråkar, wtf. Kan vi tjejer aldrig bete oss som killar? Dem SKITER I! Det är mycket lättare ! Jag har inte bråkat ENS ETT LITET BRÅK med mina vänner. På riktigt.. never..that's worth more than gold.. tromig det är lättast. Inget som tar på din energi, inget du grubblar öveer, inget som dödar dig inifrån. utan bara.. peace

Älskar er tjejer. From the bottom of my heart.

När jag bloggar tänker jag Fyfan jag har inte ens tid att blogga, utan typ gör småinlägg för att jag endå inte ska glömma saker jag gör och kunna titta tillbaka och komma ihåg allt roligt jag gjort. Och när jag blickar tillbaka på dem närmaste dagarna, blandar jag ihop allt. Att man hinner göra det? Jag har så kul med mina tjejer att jag glömmer att jag verkligen lever livet just nu. Jag älskar hur allt är just nu, och börjar därför bli rädd för förändringar.

Jag får gåshud på riktigt när jag läser gamla inlägg, för allt känns som igår, vissa inlägg kommer jag ihåg hur jag satt när jag skrev dem, vad som hände och vem som sa vad. Och det kanske var ett år sen.

Detta (KLICKA HÄR) var för mer än ett år sen, jag kan fucking inte fatta. och skara sommarland (KLICKA HÄR) var och för mer än ett år sen.

vissa inlägg är så klockrena som passar in till hur jag har det nu. DETTA INLÄGGET KLOCKRENT, KLICKA !

I will pursue my dreams and what makes me happy -- life's too short. I am immortal! Sometimes it's better to burn out than just fade away.  Jigsaw