Helsingborg.. Min hemstad, som nu blivit en stad jag bara besöker.
Detta är det sjukaste jag varit med om i hela mitt liv. Vet ni vilken förändring som skett i mitt liv på bara 2 månader?
Har fått egen lägenhet, flyttat 3 h från Helsingborg, bor i annan miljö, börjat plugga högskola, är utan bil - alltså åker buss (skandal), städar, "lagar mat", handlar och betalar räkningar SJÄLV. Bor SJÄLV efter att ha bott i fullt hus och var aldrig ensam. Ja, listan är lång. Men 2 månader senare åker jag tillbaka till mitt gamla liv och inser - det väntar på mig. Staden är alltid densamma, folket är detsamma och saknaden kommer aldrig att försvinna utan bara växa.
Var med mina älsklingar så mycket jag bara kunde. Och att komma HEM där den enda ändringen var en ny tavla var helt sjukt. Som att man precis kommit från en semester från bosnien.. Men att inse att jag faktiskt inte bor där mer krossar mitt hjärta.
Hade OTROLIGT kul med mina vänner. Och när dem säger "Arnela, snälla kom hem, vi har så kul ihop" gör attjag bara vill gråta. Vill ta dem hit och bura in dem och va med dem om kvällarna... (och aldrig släppa ut dem) HAHA
Att säga hejdå till min underbara bror var det svåraste. Det var svårare än när jag åkte från första början. Jag ska vara stark och hålla ut. Undra hur lång tid det tar att anpassa sig?
Tror det finns något här som jag behöver i mitt liv. För det är hit ödet tog mig. Men vad? Framtid? Vänskap? Kärlek? Erfarenhet?
Kommentarer
Trackback
